tisdag 28 maj 2013

Birgit på semester, nyår 1940/41

I väntan på en just slutredigerad och inom kort publicerad bok om den svenska filmhistoriens avtryck i landskapet Jämtland, låt oss göra ett snabbesök i 1940-talets skidort nummer 1: Åre.

I Filmjournalen nr 4, 1941 har skvallerspalten Veckans Philip den Magre ett längre inlägg från den fjällvistelse Birgit Tengroth just avslutat i den jämtländska fjällvärlden. Det verkar handla om ren rekreation, en välförtjänt avkoppling i januari 1941: Birgit i sällskap med väninnan Marga Frunck. Fru Frunck rar alltså i det här numret skrivit följande reserapport som ger en så välfångad bild av vår 25-åriga hjältinna - den tiden då allting hände - att jag inte vill missunna eftervärlden det porträttet:

"Det kommer en blå- och vitklädd skidåkerska rutschande utför ett av Åreterrängens mest förrädiska stup. Ögonen lysa av dödsförakt, kinderna glöda av den friska luftens klädsamma kosmetik och underläppen trutar energiskt. Plötsligt försvinner alltsammans i ett moln av snö: stavar, skidor och klädespersedlar skingra åt olika håll och endast ett förargat mummel antyder, att den förolyckade inte bara lever utan också uppfylls av helig vrede mot terrängen i allmänhet och de omöjliga skidorna i synnerhet. Undsättningsexpeditionen rycker fram och ur snöhögen framgräves ett blossande flickebarn - Birgit Tengroth.



Eftersom hon ingalunda är 'svensk films ängsligaste ingénue' som tryckfelsnisse en gång till hennes egen förtjusning behagade säga i ställer för älskligaste, så störtar hon oförtrutet vidare mot resans mål - smörgåsbordet på Grand Hotel. Ty skidsportens största förtjänst ur amatörsynpunkt är dess fördelaktiga inverkan på sömn- och matlusten och att bara den senare tillfredsställes 100%-igt under nyår i Åre beror på att det är så roligt att dansa och så är man ju faktiskt bara ung en gång. - Och då Birgit, liksom alla vi andra, är på semester och skönhetssömnen uppväges av den friska jämtlandsluften då kan det ju hända att klockan kilar över på småtimmarna innan den definitivt sista dansen är dansad och den sista goda förestasen för morgondagen är uttalad.

Men för Birgit, till skillnad mot många andra, stannar det inte vid föresatser. Precis klockan 9 på morgonen kommer kaffebrickan in - vi har alla våra små svagheter, och Birgit Tengroth hör inom parantes till de mest oförargliga. En kaffetår då och då när andan faller på, och det gör den strängt taget när som helst under dygnets 24 timmar. Med morgonbrickan följer rostat bröd och marmelad, och därmed också en regelbunden envis kamp mellan vilja och böra.

Denna kamp gäller även hur det ska gå till att komma upp ur sängen. Det är nämligen hemskt kallt i rummet. Man riskear att frysa tårna av sig när man sticker dem utanför täcket. Ibland händer det att en brasaåste bäras in i rummet - precis som det ska vara uppe i fjällen. Och först när denna spritt sin härliga värme från den öppna spisen vågar man sig upp i sin söt pyjamas. Och den första tanken gäller naturligtvis dagens skidtur. Vart ska den ställas?

Så konsulteras termometern och mängden av ylletröjor och köldsalva på näsa och kinder avpassas därefter. Omkring 20 grader anses som en behaglig medeltemperatur, men när kicksilvret strävar neråt 40 och varje andetag känns en näve krossad is i strupen, då backar t.o.m. de mest patenthurtiga skidhajarna och således också en filmstjärna med ansvarskänsla mot sin publik. I stället spelar Birgit ping-pong eller ägnar sig med häpnadsväckande framgång åt en annan form av inomhussport - armbrytning. Det var första gången på nyårsafton som Birgit upptäckte sina stora talanger på det området, och sedan dess har hon i rask följd brytit ner samtliga hotellets kvinnliga och några av dess manliga gäster.

När mörkret sluter sig tätt omkring fjället blir det glögg vid brasan samt en stilla bridge eller poker. Det är bara när det gäller kortspel som Birgit inte vill vara med - det intresserar henne inte och hon är för livlig, för att kunna hålla sig stilla vid ett spelbord. men kommer någon priviligierad och ber att bli spådd kan det hända, att Birgit tar kortleken i hand och eftertänksamt lägger ut en stjärna. Det är en vanlig förströelse bland teaterfolk, och den nödvändiga kombinationen av intuition och klokhet, som Birgit besitter i hög grad, gör, att hon ofta träffar mitt i prick

Så gå dagarna med behaglig lättja, lite sport och mycket skratt. Men så märker jag plötsligt något oroligt hos Birgit och det dröjer inte länge förrän förklaringen kommer.

'Ja, du förstår, nog är det härligt att lata sig och må bra, men nu måste jag faktiskt börja tänka på arbete igen. Jag har en roll som ligger och väntar på att blir läst. Det kanske kan vara någonting intressant och roligt... Du får inte bli ledsen, men nu reser jag faktiskt ner till Stockholm igen och ser efter vad som finns att göra.' Och så far hon då, lite missnöjd med att behöva lämna fjällen och vännerna, men ändå mest nöjd med att få återvända till nya spännande arbetsuppgifter.

Och så var det slut från Åre."

Foton: Melander. Kvinnan i den ljusare jackan och vinterturbanen är skribenten Margo Frunck och den glade gossen i vit skidkeps är skidtränaren Magnus Hansson från Åre som tillsammans med storstadsflickorna försöker sig på att tolka efter en gengasbil.

Du hittar fler fotografier från samma skidutflykt här.

Snart måste vi nog ge i kast med dessa porträttraders upphovsman: Margo Frunck, sedemera gift fru Rydeberg. Det här är andra gången hon dyker upp i denna spalt. På återhörande i ämnet...

tisdag 7 maj 2013

Adolf Jahr tänker Birgit Tengroth

I Filmjournalen nr 44, 1940 får de båda skådespelarna Adolf Jahr och vår egen Birgit utrymme att lekfullt kommentera varandra. Detta är i kölvattnet efter filmen Karl för sin hatt där de spelade väl så passionerat mot varandra. Tidningen ber Jahr kommentera Tengroth utifrån ett antal enkelt ställda frågor, och det är anmärkningsvärt hur han i detta skissartade och till synes spontana sammanhang så väl lyckas fånga Birgits karaktär - vid det här laget en enbart 25 år ung kvinna - med många av de personlighetsdrag som hon skulle utveckla under åren som kom, och som skulle karaktärisera henne som vuxen kvinna. Som hon själv skulle skildra i sitt skrivande. Det är faktiskt så roande att vi låter Adolf Jahr tala till punkt:



Vilket hus tänker ni er i samband med Birgit Tengroth?

"Tändstickspalatset vid Västra Trädgårdsgatan. En fasad av oåtkomlighet, slutenhet - innanför gallergrindarna spelande källor."



Om hon var en gata?

"Det kunde hon omöjligt vara - hon låter nämligen inte trampa på sig. Men jag får tänka mig henne som en stig vid en skogstjärn - man får gå försiktigt så att man inte faller i det där svartblänkande hemlighetsfulla skogsögat."

En maträtt?

"Marsipan. Rent spontant! Det måtte vara något med alabastertonen över hennes hy."

En drink?

"Madeira frappé - både hetta och kyla."

Musik?

"Melodi av Rubinstein. En aning vemodig, ibland gladare, men aldrig riktigt sprittande glad."

En gestalt i litteraturen?

"Solveig i Per Gynt. Hon har ett starkt drag av trofasthet i sin  natur - om hon verkligen tror på någon. Per Gynt: Kan du säga var Per Gynt har varit sedan sist? Solveig: I min kärlek, mitt hopp och min tro!"

En ädelsten?

"Diamanten - facetterna lämna små fina rispor om man kommer i för nära beröring med den."

En metall?

"Stål - härdas genom eld. Det står något om Helgas blick i Berit Spongs dikt om Helga den fagra: Så steg den ur långa nätter likt stål ur härdningens ugn."

Ett djur?

"Något av rådjur och något av tigrinna. Skyggheten finns där, men hon ger också intryck av att kunna klösas."

En blomma?

"Solrosen - den vänder sig efter solen, men i skuggan slokar bladen. Dock till att märka - i sol som i skugga växer sig solrosen hög och rank."

Ett konstverk?

"Mona Lisa. Hon har inte Mona Lisas ögon, och inte Mona Lisas hår och inte hennes leende - ändå tycker jag att det är Mona Lisa."

En bok?

"Kanske Neander-Nilssons: 'Från Alperna till öknen' - glaciärer och brinnande sol."

[Foto av Birgit: Studio Uggla.]

onsdag 1 maj 2013

Gösta Ekman tänker fröken Tengroth

Om den store Gösta Ekman har författarinnan Birgit Tengroth skrivit många gånger, och det hon skrev det skrev hon varsamt vackert, lyfte pennan mellan varje ord. De stökade i ateljéerna, han stormade in i logerna, hon betraktade gesterna och sög in sig yrket, tog till sig förhållningssättet: raketresan ut i den okända svarta. Hon slöts in i hans famn medan kameran gick.

En gång satt hon i framsätet på Ekman juniors äggula bil någonstans på Östermalm och hörde kamraten Hans - "Hasse" var bara officiellt, vännerna sa alltid Hans - bekänna att hans far tyckte så bra om Birgit att han kände sig tvingad att fria. Vilket, till hans stora lättnad, avslogs omedelbart.



Men hemma på byrån hade hon Gösta Ekmans idolporträtt från rollen som Danilo från Glada Änkan på hedersplats. I Fickjournalen nr 28, 1950 berättar hon - hon har nu lämnat skådespeleriet mer eller mindre officiellt, men kallar Ekman d.ä. fortfarande som en "skådespelarkamrat" - att Gösta naturligtvis var den hon beundrade allra mest. Utan diskussion. Första gången hon gick på teater fick hon för övrigt se Ekman spela titelrollen i Lycko-Pers resa.

Och tvärs över det fotografiet har, enligt henne, Gösta skrivit med egen hand:

Birgit! Var alltid som Du nu är - och Du blir allt det jag i dag fått se och länge anat. Du kunde bli en verklig artist. Tack för härnäst. Din tillgivne Gösta Ekman.

Allting gick såklart vidare, scenen förändrades, ridån gick ner - en annan drogs upp. Han var länge sen död och begraven. Men dessa kvarlämnade ord vårdade hon ömt och varsamt, sin mentors kram och riktingsord medan han pekade ut mot den nersläckta scenen. Hur nu än livet var och hur det verkade bli och så slutligen blev. Medan hon med sänkta ögonlock seglade över dansgolvet i hans trygga utmanande famn i Kungen kommer.