torsdag 28 januari 2010

Chefen fröken Birgit

Kanske var det krigstidens isolering, utestängningen från omvärlden, frånvaron av influenser, som skapade en dynamik i den avlägset belägna, halvt isolerade svenska huvudstaden.

Vi har redan nosat lite på det projekt som sjösattes av två yngre filmaktörer sommaren 1941: uppsättningen av pjäsen Ung kärlek på Nya Teatern. Georg Rydeberg och Birgit slog ju sina påsar ihop, eller sina penningpungar kanske snarare, smakade på titulaturen teaterdirektörer och hyrde en scen av regissör Per-Axel Branner. Och det skrevs i pressen, och det blev fullt i salongen. Och fröken Tengroth blev omslagsflicka i veckopressen av bara farten.

Filmjournalen hängde på, och i nummer 22, 1941, har man en längre artikel, frikostigt illustrerad, som försöker summera äventyret. Signaturen Marco Polo är entusiastisk:

Svensk film- och teaterungdom är inte rädd av sig. Inte rädd för att arbeta. Inte rädd för att ta nya och friska initiativ. Inte rädd för att våga något, för att offra sig själva för den sak de tror på. Och det är något som vi - publiken - måste känna stor tacksamhet för.

Så lyder själva anslaget. Och Rydeberg och Tengroth hyllas, inte bara för sina insatser på scenen, utan även för sin experimentlusta, sin framåtanda, sin besjälade lust att ge sin konst till publiken! Även de två motspelarna, George Fant och Ester Roeck-Hansen får beröm. Fant för att han plötsligt mognat och lite otippat går i land med sin "svåra roll", Roeck-Hansen för sin mogna charm och intuition.

Artikeln avslutas med en liten utvikning, våra hjältar på Nya Teatern är nämligen inte ensamma i stan: Erik Faustman, energiknippet, sätter upp en pjäs på Vasan i egen regi och med ett ungdomligt anslag som kanske kanske kanske kan locka en bred publik. Även här vittnar reportern om alla de inblandades entusiasm och fokusering - som man väl knappast sa på den tiden. Repetionerna fortsätter sedan teatern är mörklagd och låst hemma hos någon långt in på natten.

Vitalitet alltså i ett Stockholm i dödsskuggans dal.

Nå, men låt oss som vanligt sätta Birgit i centrum: hon har ju "åter fått visa vilken strålande aktris hon är. En sällsam blandning av fräsch ungflickscharm och moget konstnärsskap. Varför får hon aldrig tillfälle visa det på film?"

Undrar Film-Sveriges eget husorgan. Det är tydligt, Marco Polo tog sig inte bara till det fjärran Kina, han hade dessutom en tidlöst klar blick!

Inga kommentarer: