söndag 31 augusti 2008

Kollegor på vift: Karin Kavli

Det var inte länge sedan vi hade möjlighet att snudda vid skådespelerskan, regissören och teaterdirektören Karin Kavli. Plötsligt ges ett tillfälle att ta ytterligare ett grepp om henne.

Tar man sig tillfälle att bläddra lite i nr 13 av Filmjournalen 1933 är det lätt att fastna vid omslaget, en ung Birgit har just gjort vuxenpremiär i filmen Bomans pojke och naturligtvis får en sådan ung, vacker och kanske också lite spännande stjärna pryda omslaget. Man kan undra hur många gånger den förmodligen lite överrumplade 18-åringen själv bläddrat igenom just detta nummer, som förutom omslaget innehöll en s. k. filmnovell baserad på filmlustspelet Bomans pojke av Siegfried Fischer med scenario av Ivar Johansson och rikligt illusterad med bilder ur filmen, tillika med en premiärrecension av samma film där Tengroths insats bedömdes som "den bästa i samlingen" av roller. "Så friskt, ursprungligt och älskligt utan alla choser var det länge sedan en svensk filmskådespelerska framträtt", summerar en namnlös anmälare. Måste ha smakat mumma för den kavata flickan. Själva väntar vi med ytterligare kommentarer tills det att det blivit tillfälle att se filmen på något sätt.

En annan som haft samma genombrott några år tidigare, fast på teaterscenen, var skådespelerskan Karin Carlsson från Mariehäll i Sundbyberg norr om Stockholm. En bit senare in i karriären gifte hon sig med en norsk direktör från Bergen och antog efternamnet Kavli. I detta nummer av Filmjournalen häckar hon på restaurang Bäckahästen som vid denna tid hade adressen Hamngatan 2 och fanns kvar på samma plats ända in i historisk tid, undertecknad har själv suttit där vid flera tillfällen. Tyvärr utan skådespelerskor av den här rangen inom synhåll.

Och vem slår sig ner på andra sidan bordet med notesblock i handen och penna i kavajfickan? Jo, reportern Den tanklöse Augustsson som utan krus identifieras på omslaget som Hasse Ekman, Den Stores Son och coming man inom branschen som här extraknäcker som reporter. Intervjun spänner över mer än en sida och är bitvis ganska rolig, fröken Carlsson verkar vara i god form som en rätt bitsk och humoristisk kvinna även om den unge Ekman kanske spetsat till en och annan formulering. Året var alltså 1933, den unga skådespelerskan hade redan under sin tid vid Dramatens elevskola skapat uppmärksamhet och 1929 gjort succéprimär på Koncerthusscenen i rollen som Cassandra i Aischylos skådespel Agamemnon i Per Lindbergs regi. Och det var minsann en succé med stort S! Inget ont ord om dagens teaterrecensenter men den tiden anmäldes stycket av namn som Bo Bergman, Anders Österling och Erik Blomberg. Och hos alla vad det Karin som stod i fokus.

Nå, nu sitter unge Ekman med fröken Carlsson på Bäckahästen. Det blir lite spjuveraktigt och Karin bjussar på det mesta. Bo Bergman hade i sin anmälan snuddat vid en jämförelse med den närmast antika skådespelerskan Eleonora Duse vilket naturligtvis var smickrande och under en baluns i konstnärskretsar dyker en främmande man upp och tilltalar Karin Carlsson/Kavli med ordet "Duse". Unga fröken, ännu upptagen av sig själv och sin roll och sitt rykte svarar lite chict elegant: "Onejdå! Bara Carlsson" tills det efteråt framkommer att mannen varit en halvkänd författare Duse. Det skrattar Hasse och Karin åt, liksom att hon under en Europaresa på stipendiepengar mest koncentrerat sig på de kontinentala storstädernas "syndiga liv", först därefter - om så att säga tid funnes - på att studera teaterlivet.

De båda ungdomarna hade - naturligtvis - en annat samröre än vad denna lättsamma intervju gav vid handen. Carlsson/Kavli hade när detta skrevs redan spelat med fadern Gösta Ekman på teaterscenen, ett engagemang som antyds lite kokett i texten och som unge Hasse varit pådrivande till. Senare skulle dessutom samarbetet utvecklas i och med att fru Kavli gjorde en stram, stilig och imponerande insats i en av Hasses klart bästa filmer Ombyte av tåg 1943.

Birgit då? Jo, Tengroth infogade ett porträtt av den nio år äldre Kavli i sin bok Livs levande. Det finns två Kavli hävdade hon där: en privat, riktig Karin som är handelsträdgårdsmästardotter, avspänd, naturlig, klok, jordbunden och generös. Och så den andra, den jobbiga Parad-Karin:

"svepande flott och farlig, spänd och spännande, ett under av onatur och teater, en livsfarlig kombination av politiskt orakel och alla lasters moder, en produkt av ett vansinnigt uppskruvat livstempo och en grabbnäve sminkstänger, till synes explosiv och fantastisk.".

Så hon koncenterar sig på den unga flicka som växte upp i Sundbyberg, harvade sig fram till goda betyg och mer eller mindre hamnade på teatern som hon därefter tog till sig med hundraprocentigt engagemang - om så på scenen, i direktörsrummet eller som eldfängd vänstermänniska i kulturpolitiken. Det senare verkar vara det som Birgit distanserade sig mest ifrån.

Slutligen, Kavlis egen historia finns berättad, som tidigare nämnts, i biografin Karin Kavli: från Kassandra till Farmor [Bonniers, 1984] av Uno Ericsson, hennes skönhet är intakt genom oräkneliga fotografier och verket Svenska konstnärer [Bokförlaget Mimer, 1943] sammanfattar hennes konst i termer som "en virtuosprestation av rang", "intensiv inlevelse", "sin sällsynta förmåga av mångsidig och varierande typutformning".

Det blir nog anledning att återkomma till fru Kavli. Kan man gissa.

[Bilden: ur Ericssons bok, fröken Carlsson softar med ett pillimariskt leende i den egna lyan på Norr Mälarstrand, Stockholm.]

torsdag 28 augusti 2008

Stjärna i motljus

Allt är ju förvisso inte tipptopp, i alla lägen, vem har inte blivit medveten om det. Filmstadens i Solna och fotoateljérnas sminköser, ljussättare och dramaturger i all ära - när inte närvaron är där finns inte mycket att göra.

Buster von Platen som var på plats och gick i stjärnans fotspår har i skrift vittnat om den starka sensuella, eller menade han rentav sexuella, utstrålning som omgav skådespelerskan Tengroth och privatkvinnan Birgit. Hon kunde vara fysisk, hon betraktade och hon tog. Och som redan sagts i dessa spalter: många kvinnor blir bara mer oemotståndliga när år läggs till år. En medelålders Tengroth med vindrufsigt hår i full koncentration med att tända cigarretten i motvind medan hon hela tiden måste utveckla ytterligare en aspekt av det pågående samtalet, slår nog det vidstående pärlbeströdda vemodet här intill med hästlängder.

Fotot är inhämtat från nätet, utan någon information alls - knappast en privatbild, men säkert från ateljé. En teaterroll? Irriterade. Säkert också för Birgit, som var så medveten om sina tillkortakommanden, när hon sprättade upp kuvertet från fotografen och fick se resultatet.

onsdag 20 augusti 2008

Varför jag blev katolik - boken

Getingåret 1955 surrade åter en av dåtidens ettrigaste steklar: skriftställaren Sven Stolpe - även om han just vid det här tillfället kanske inte vässat gadden helt fullt. Detta år redigerade han nämligen och gav ut boken Varför jag blev katolik: en samling inlägg (Wahlström & Widstrand, 1955) med en rad texter där olika personer försökte förklara varför de konverterat till den romersk-katolska trosuppfattningen. Stolpe var ju själv en sökare och i denna utgåva hade han samlat ihop en hop likasinnade, många ohjälpligt bortglömda men tydligen i dåtidens kyrkliga sammanhang aktiva debattörer, andra har väl överlevt i vår tid, i alla fall som namn: akademiledamoten Gunnel Vallqvist, regissören Olof Molander, nobelpristagaren Francois Mauriac. Och Stolpe själv förståss, liksom en liten underlig notering av skådisen Gunnar Björnstrand samt ett längre inlägg av densammes hustru, även hon konvertit: Lillie Björnstrand. Frågan är hur läsbara de är. Vid en förströdd genombläddring är det att svårt att hitta någon rubrik som känns särskilt lockande.

Stolpe hade ju några år tidigare gått hårt åt Birgit Tengroth genom sin recension av debutboken Törst, vi har tidigare berört följderna av detta: hur det samtida Stockholm - nåja, i alla fall enligt författarinnans minnesbild - häcklade Tengroth och anonyma röster viskade de mest förskräckliga saker så att hon tvingades lägga in sig på klinik. Sedan dess hade de stött på varandra in real life och Stolpe hade visat sig vara ett mönster av gentilitet: artig, konversabel och vänlig. Han hade även recenserat andra Tengrothalster med betydligt färre invektiv.

I bokens inledning sträcker han ut en försonande hand. Här skriver han mångordigt och gillande om en artikel av Tengroth som tidigare publicerats i Året Runt och som nu också fick ge boken själva dess titel. Genom att publicera sin text i en "folklig" tidning som också "har en väldig spridning" hade Birgit riktat uppmärksamheten mot den fåtaliga skara katolska svenskar som vid denna tid levde undanskymt i ett ännu solitt prostantistiskt Sverige. Hon hade fört gruppens talan med brett anslag och formulerat tankar som kunde leda en människa in i den katolska fållan, allt med Stolpes gillande. Han ser också en rörelse i dåtidens trosliv, bort från det trist traditionella och etablerade till just "de andra", katolikerna. Naturligtvis påverkade det att Sverige så sent som några år tidigare, 1952, lagstiftat om religionsfrihet i landet men det fanns också ett mer svärmiskt blickande efter katolska ceremonier, svängande rökelsekar, en lite ängsligt drömmande position bland intellektuella. Stolpe fnyser lätt åt hur grunda sådana böjelser kan visa sig vara. Men det fanns i det dåtida samhället en debatt - delvis inspirerad av Ingemar Hedenius - som mer seriöst inriktade sig på tron vs förnuftet där katolicismen i många stycken tycktes dra det längsta strået. Det iskalla kalla kriget vid denna tidpunkt med sin neddragna järnridå påverkade säkert, sägs det, också att åtskilliga i det katolska såg ett skydd mot det kommunistiska hotet. Dessa frågor tas också upp i en artikel av Sten Hidal i den katolska tidskriften Signum, nr. 6, 2005 där bokens 50-årsjubileum uppmärksammas.

Det Stolpe huvudsakligen gillar i Tengroths text är den sakliga, lågmälda beskrivningen av hennes upplevelse, utan teatraliska gester och högljudda åtbörder, hur hon nästan nära nog glider in i övertygelse allt eftersom.

Han citerar henne: "Jag har knäböjt för första gången i mitt liv. Katedralen låg i mörker. I ett sidoskepp flämtade en låga för Our Lady. Jag låg på knä och såg på Maria som hade neonljusglorian på trekvart som hade hon tagit en dry Martini för nmycket. Jag kände ingenting."

Han säger sig också rekommendera läsning av Tengroths text i sin helhet även om hon alltså inte inbjudits till volymen. Processen hade, vad jag förstått, skjutit fart i samband med hennes ganska skyddslösa vistelse i Washington, D.C. Även om hon alltid påstått sig vara troende. När steget sedan var taget fullt ut beskrev hon alltså det hela i sin artikel som nämndes ovan. Den kom senare att ingå i volymen Njut av livet, Madame. Den boken förelåg tydligen ännu inte i tryck när Stolpe skrev sin introduktion, han benämner den nämligen Flicka på glid, som är rubriken på Tengroths reportage om Francoise Sagan som skulle komma att ingå i samlingen. Eller var det passning till sköra Birgit?

Skulle någon vara nyfiken på att blicka in denna gränsöverskidande tankevärld kan man tydligen finna spår av den i Vilgot Sjömans debutroman Lektorn (1948) och det var ju samme författare som 1952 skymtade Birgit i åhörarskaran vid litteraturpristagaren Mauriacs föreläsning vid S:t Paulsgatan på Södermalm.

måndag 11 augusti 2008

Och så tar vi oss en liten kaka till

Den 23 mars 1950 gick estradören Karl Gerhard in i skivstudio i Stockholm tillsammans med Herbert Steens ensemble och sjöng in fyra visor, alla med egna texter. En av dessa var kupletten Och så tar vi oss en kaka till till musik av någon kallad d'Alstone. Den gavs sedan ut på en 78-varvs stenkaka, Cupol 4348, där den andra sidan upptogs av Jag kan spela zittra från samma inspelningstillfälle.

Jaha, och? Jo, i texten - snabbt som ett ögonblink - passerar Birgit själv i egen hög person, vilket vi tidgare berört.

Och så tar vi oss en liten kaka till
En kaka till, en kaka till
Kära bröder liksom systrar
Jag tror säkert att ni lystrar
Till min visa, fast den blott är skräp
Men jag vet jag träffar tonen
När jag inbjuder nationen
Att bevista mitt lilla kafferep

Det blir både tår och påtår
Och en sex, sju sorters dopp
Fru Tengroths säng
Kom fort och ta en kopp
Jag har allra bästa tautor
Ifrån NK:s lunchsalong
Fru Blom har gom
Som hon tar ut med tång
Fru Max von Mauritz
Har nyss omskurits
Jag menar nertzkappan förstås
Köpt i Paris och till vilket pris
Det blir både tår och påtår
Människan tre trappor opp
Ska ha barn
Med karln?
Nej, kom och ta en kopp
Och så tar vi oss en liten kaka till
En kaka till
En kaka till

Senatoren Mister Thomas
Han är en av Oklahomas pampar
Kommer han tillbaks till stan
Ska det inte bli någon snål grogg
Han ska mottas á la Olrog
Bullfest, bullfest ska det bli hela dan

Det blir både tår och påtår
Och vårt fina kungahus
Ska stå på tå
Med kakor, fjäsk och krus
Five o'clock det blir med tårtor
Uti Ulriksdals gemak
Louise får please
Snart tänka på sin bak
Sen ljuv Sibylla
Med mat och fylla
Prins Bertil bär som stadsbud hem
Vår senator
Som vi då förstår
Det blir både tå och påtår
Om jag känner Bertil rätt
För en tok
Ur Oklahomas operett
Och så tar vi oss en liten kaka till
En kaka till
En kaka till

Nästa nytt från skvallertanten
Kommer ifrån västkustkanten
Där "Guds ord på landet" tolkning får
Av den sköna Karin Kavli
Blottad ifrån topp till navli
Hennes barm just nu uti vågor går

Det blir både tår och påtår
Uti en sparsam vardagsblus
Madame dram fram
Sån konst som fyller hus
När hon blottar sina vårtor
Brakar det i nattlinnet
Som nog har sina bästa nätter sett
Vårt lands aktiser står inför kriser
Skall Kavli ensam brösta av, nej, Inga Brink
Säger med en blink
"Det blir både tår och påtår
Vår publik ska hållas varm
Med Manstads och fru Karin Juels barm"
Och så tar vi oss en liten kaka till
En kaka till
En kaka till
En kaka till.

[Musik: d'Alsone. Text: Karl Gerhard. Copyrightinnehavare okänd.]

Och vad betyder då detta? Ingen kan påstå att detta är ett av Gerhards vassaste alster men sången ingick - enligt Uno Myggan Ericson - i Gerhards föreställning på Chinateatern under våren 1950 och den här typen av texter är naturligtvis en kommentar till det samtida och det flyktigt dagsaktuella skvallret. Vad Tengroths säng har för betydelse är svårt att säga så här långt efteråt: var det en syftning åt en lättjans högborg, eller scenen för erotiska eskapader?

Får man tro Magnus Ugglas kommentarer var Mister Thomas den amerikanske senatorn Elmer Thomas som vid denna tid besökte Stockholm, kungahuset och prins Bertil. Får man tro Karl Gerhard gick det livligt till, monarkin verkar mer eller mindre vara inlagd i sprit.

Textens avslutande parti är hämtat ur säsongens teaterliv. Karin Kavli var ju vid denna tid en av teaterns stora aktriser, engagerad på fasta scener såväl som resande teatersällskap. Och just denna säsong var hon vid Göteborgs stadsteater där Ingmar Bergman satte upp en spansk pjäs, Guds ord på landet, av Don Ramon del Valle-Inclans. Kavli spelade här en lättfärdig klockarhustru och visade dessutom, våren 1950, brösten på scen vilket naturligtvis vållade en hel del rabalder. I sin biografi över Karin Kavli, Karin Kavli: från Kassandra till Farmor [Bonniers, 1984] beskriver Uno Myggan Ericson (tillsammans med Kavli själv) rabaldret och visar dessutom en smygtagen bild från föreställningen där man får se hela härligheten. Kavli var ju en sällsynt stilig kvinna som sedemera även under en längre tid (1953-1962) blev chef för samma teater där hon avsatte mer bestående spår när hon inte fick jaga runt och fånga upp en nevrotisk Per Oscarsson, ständigt på vandring någon annanstans.

Inga Brink var en kanske inte lika framgångsrik skådespelerska som efter en handfull filmroller toppade karriären med medverkan i två Åsa-Nissefilmer. Kanske antydde Gerhard att det behövdes nya friska grepp för att styra upp den sagan.

Margit Manstad är redan behandlad på dessa sidor och Karin Juel ytterligare en kollega.

Sången finns återutgiven på åtminstone tre LP-skivor och det är ett nöje att höra Karl Gerhards vokala insatser med en smattrande käft som springer hundra meter häck utan att snubbla på stavelserna. Men för ett nutida åhörare kan det vara nog så svårt att uppfatta det hela om man inte sitter med den tryckta texten till hands. Magnus Uggla har också gjort en tolkning på sitt hyfsat nya Gerhardalbum Ett bedårande barn av sin tid.

Kavli på bilden [av Lennart Carlén]: stilig som sagt. Vi låter bröstbilden försvinna och istället njuta av henne i sin fulla kraft på balkongen till Göteborgs stadsteater, med Götaplatsen som fond. Den som vill läsa mer om henne kan med fördel ta del av Tengroths text i Livs levande.

Stjärnparaden!

Nya fynd har genom andras förtjänst kommit oss tillhanda!

1937 publicerade veckotidningen Allers Familj-Journal ett klipp-och-klistra-album kallat Stjärnparaden: Allers Filmalbum med undertiteln En hyllning i ord och bild åt den yngsta av de sköna konsterna. Albumet såldes för 55 öre och byggdes upp med hjälp av idolbilder från filmens värld som klipptes ut ur olika nummer av Allerstidningen och sedan klistrades in på avsedda rutor i häftet. En typ av samlaralbum som faktiskt fanns så sent som på 1960-talets mitt, det kan undertecknad intyga, men hur det gick senare vet jag inte för då vändes uppmärksamheten åt annat håll. I detta stjärnalbum bildade samlarbilderna illustra färgsidor med handkolorerade skådespelarporträtt som kompletterades av svartvita sidor där en rad aktörer presenterades i kortfattade biografier. Under rubriken Stjärnor som lyst och lysa varvas svenska namn med utländska, utöver detta presenteras ett urval regissörer liksom samtliga svenska ljudfilmsproduktioner fram t.o.m. tryckåret!

Nå, detta var tydligen ett gott år för vår hjältinna som här hedras med en färgbild, nummer 38, där hon äppelkindad och lite oskyldigt, kanske rent av skyggt, söker något bortanför betraktarens blick. Texten informerar:

"Birgit Tengroth har trots sin ungdom hunnit med en förvånansvärd rad filmroller. Hon debuterade år 1933 i 'Bomans pojke' och var då nätt och jämnt fyllda 18 år. Att räkna upp alla hennes roller låter sig knappast göra. Hon har gjort ett dussintal filmer, bland vilka de intressantaste äro: 'Vad veta väl männen?' - hennes enda verkligt allvarliga karaktärsroll - 'Sången om den eldröda blomman', 'Ungkarlspappan', 'Annonsera' och 'Johan Ulfstjerna'."

Tidningen har även lyckats att plocka ner den store Gösta Ekman från dennes molnvandring, här författar han minsann företalet. Inte ens i detta kanske något lättviktiga och ska vi säga folkliga sammanhang kan den grandiose aktören hålla inne med de storslagna gesterna:

Och förtvivlat kort är popularitetens timma - snabbt byter människorna sina idoler. Snabbt reser man altaren år nya avgudar.

Att bevara minnet av filmens alla kämpande konstnärer, att föra dem samman till en spegelbild - det synes mig vara syftet med denna vackra bok. Jag har skrivit dessa ord med glädje ... Må denna bok bli ett minnesalbum och en hyllning åt filmens folk.


Tack Christina Rickhammar för din vakenhet och generositet.

söndag 3 augusti 2008

The neverending story of Karl Emil Georg Johnson

Eller Karl Gerhard som han kallade sig.

Vi har tidigare snuddat vid regissören och skådespelaren Per Gerhards biografi över sin fader, estradören, kompositören, kuplettsångaren och författaren Karl Gerhard, Med kvickheten som vapen [Lind & Co, 2007] och olika beröringspunkter mellan Gerhard och Tengroth.

Tar man sig för att läsa hela boken, vilket man bör för den är mycket välskriven och ger ett rätt allsidigt porträtt av Gerhard i med- och motgång och den tid han verkade i. Gerhard junior lyckas också beskriva sin pappa med ironi, bitsk humor och distans. Stundtals är berättelsen rätt dråplig och läsaren får sig ett gott skratt mellan de mer allvarliga resonemangen.

Efter kriget skaffade sig Gerhard senior ett boende nere på franska Rivieran, Fatima Morgana (döpt efter Gerhards adoptivdotter Fatima, sedermera under en period gift med den yngre Gösta Ekman). Huset var rätt storslaget, försett med en imponerande terrass invid en magnifik havsvy och här tog han emot (ibland betalande) gäster hemifrån när han inte travade runt bland lokalbefolkningen. Tillvaron här nere var ofta ett välbehövligt, ja nödvändigt andrum för den hårt arbetande revymakaren som med stigande ålder och tilltagande krämpor pressade sig till det yttersta. En av gästerna norrifrån var ju som vi tidigare sett Birgit Tengroth, med egen namnskylt på en sovrumsdörr och allt. Hon författade ju också ett inspirerat porträtt av den höge värden 1952.

Per Gerhard citerar också långa stycken ur Birgits text med motiveringen att Birgit är "nog den som bäst skildrat hur han tillbringade en 'semester'".

Karl Gerhard var gift flera gånger och hade egna barn men allteftersom kom rykten igång som handlade om hans bi- alternativt homosexuella läggning. Unge Gerhard tar upp ämnet i boken och kan naturligtvis inte helt avfärda det som enbart skrönor, han hade själv fått indikationer i den sociala svängen runt pappan. Och här kommer Tengroth in, minsann. Per Gerhard hänvisar nämligen till Stig Ahlgrens bok om Karl Gerhard där intet sägs om denna problematik, eller vad man ska kalla det. Och då hade Ahlgren haft en egen reporter inne i huset, som han uttrycker det, som borde ha kunnat rapportera. Sonen betygar faderns kärlek till Kvinnan och till kvinnorna i hans liv, men ett och annat snedsteg går kanske inte helt att resonera bort.

Frågan är väl om tiden tillät en sådan diskussion, och om Ahlgren hade fäst den på papper även om han hade vetat mer än vad han yppade. Kanske var det också så att Birgit såg vad hon såg, men att detta något kanske hon också uppfattade som rätt normalt, förståeligt och intet stort att yvas över. Byxor bar hon ju rätt ofta.