Vi har tidigare ryckt lite hjälplöst i tråden Birgit Tengroth - teaterdirektör men ger man sig i kast med skådespelaren Georg Rydebergs mycket underhållande memoarbok Ridån går alltid ner (Bonniers, 1970) så faller antaganden och bitar minsann på plats!
I sin redogörelse över sitt liv på teaterscen och filmdukar berättar här den gamle charmören om det projekt som han och Birgit startade sommaren 1941 då de - som tidigare nämnts i samband med Per-Axel Branner - hyrde teaterscenen Nya teatern för att sätta upp Samson Raphaelsons pjäs Young Love i egen regi.
Rydeberg gör i sin bok ett nummer av att han skriver själv, mestadels direkt ur minnet med enstaka klipp som stöd. Och som han skriver! Det är mustigt, till synes ärligt och en fröjd att läsa. Här beskriver han ingående svårigheterna, dels med Branners kontrakt i vilket han överlät scenen till de båda skådespelarna dessa sommarmånader med ett otal spetsfundigheter inbakade i paragraferna, dels med en annan teaterdirektör: nämligen Harry Roeck Hansen på Blancheteatern. Problemet var att densammes egen hustru var engagerad i föreställningen: Esther Roeck Hansen - vilket maken inte riktigt kunde tåla. Hon var nämligen vanligtvis skådespelarerska på Blanche och nu skulle hennes namn alltså sprida glans och ära över en konkurrerande scen! Man kan ju gissa sig till hur diskussionerna gick hemma vid frukostbordet men maken gjorde alltså allt han kunde för att störa hustruns engagemang på en annan scen i en roll som dessutom klädde henne mycket - om man får tro Rydeberg alltså.
Nå, problemen reddes ut under arbetsmöten uppe i Tengroths "lya på Styrmansgatan" och häftiga diskussioner, främst med den ovillige Roeck Hansen. Birgit hade för smidighetens skull flirtat in en bankir som lade upp startkapitalet och sedan var det bara att sätta igång. Och resultatet blev ju gott, vilket även Branner intygar. Fru Roeck Hansen var självlysande, i tjusiga kreationer, älskad och dyrkad på scen och långt från sin surmulne man. Och den, enligt Rydeberg, "bindgalne" bankiren sken som en sol och bjöd alla efter premiären på supé på Operakällarens entresolvåning med influgna italienska jordgubbar till efterrätt!
Rydeberg sticker inte under stol med att han var mer än lovligt förtjust i Tengroth, han hade tidigare t. o. m. tagit trista filmroller enbart för att komma nära henne men i detta fall fick han stå tillbaka för den solide bankiren. Det var ju uppsättningen som kom i första hand. Och Birgit "klarade privatrollen mycket elegant, med mycken takt, liksom hon med bravur klarade sin roll i vårt stycke Ung kärlek." Och den eventuella avhållsamheten betalade sig: utsåld premiär, det vackra folket på parkett, goda recensioner dagen efter och föreställningen överlevde hela femtio gånger och gick runt även om den materiella utdelningen blev minimal för de båda direktörerna själva.
Bakom Rydebergs något barska och kanske stela utseende brinner genomgående ett rätt förtjusande och passionerat hjärta! Han omfamnade uppenbarligen hela kvinnligheten och förutom sina alla fruar dyrkade han flera skådespelerskor i närområdet, varav Viveca Lindfors verkar stått hans hjärta allra närmast. Och man behöver ju inte köpa hela paketet Tengroth för att inte uppfatta glöden i dessa rader:
Den vackra, högst begåvade Birgit hade också en underbar roll, som hon väl, mycket väl, förvaltade. O, vad ljuvlig hon var att skåda!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar