Flicka och hyacinter (1950)

Hasse Ekmans Flicka och hyacinter finns ju, ska vi säga äntligen, utgiven på DVD - och det är tack vare bolaget Studio S Entertainment! Att filmen kan anses inte bara som en av Ekmans absoluta toppnoteringar utan även som en av svensk films överhuvudtaget får man väl anse det numer råda konsensus om. Många har skrivit om dess förtjänster: Ekmans eget manus, regi och produktion, samtliga skådespelares insatser, Erland von Kochs vackert vemodiga musik vars tema följer händelserna och väver samman scenerna. Som en slipad kniv skär filmen ut en snitt av det Sverige som var, de människor som är och lägger upp stycket för alla att se.

Eftersom jag redan har ältat om att detta blev Tengroths sista skådespelarinsats kan det vara på sin plats att skärskåda rollen något. Birgit spelar här fru Britt Wikner granne till filmens egentliga huvudperson, barpianisten Dagmar Brink som begår självmord i filmens början. Birgits man, författaren herr Wikner, blir nyfiken och försöker luska ut vem eller vad som drivit grannen till detta steg och filmen är hans samtal med diverse personer som stått Brink nära och som i sin tur återberättar händelser ur den olyckliga kvinnans liv. Manuset är mycket gediget och för varje gång man ser filmen knyts ytterligare trådar ihop, väven blir allt vackrare och rikare.

Tengroth hade vid det här laget hur många filmer som helst bakom sig, plus en rad teateruppsättningar. Samtida skrifter vittnar om en stigande nerv och mognad i hennes spel. Ändå kan man känna en viss oro att hon ska klara uppgiften, särskilt som filmen kryllar av toppskådisar. Till en början kan man tycka att hon ibland beter sig lite stelt, fåordigt, liksom icke närvarande. Snart inser man dock rollens funktion, det är Britt Wikner som liksom håller ihop scenerna, hon iakttar, reflekterar, resonerar fram nästa steg. Det är i hennes ansikte karaktären skapas och som det ansiktet vibrerar! Lite som Tengroth själv träder fram i sina texter: den som står halvt utanför och betraktar, följer händelserna och förklarar hur de hänger ihop. Kombinerat med en rapp käft och stundtals glittrande, fnissande humor.

Ekman låter henne också vara den som knyter ihop säcken, när hon vrider blicken något lite åt sidan och upptäcker svaret, ser det som ingen annan sett. Men hennes vid det laget starka medkänsla, kanske identifikation, med offret gör att hon behåller det för sig själv medan världen runt omkring rycker på axlarna och rullar på som vanligt.

Tengroth gör alltså sorti med högsta betyg. Själv koketterar hon i minnesboken att hon minsann aldrig sett filmen, för henne verkar det mest minnesvärda vara att en stege föll på henne under inspelningen, hon räddades hjälpligt av en av filmarbetarna och fick forslas till sjukhus. Och hon prisar Ekman som regissör. Men aldrig att hon, i efterhand, skulle lyfta fram sig själv och sina prestationer. Kanske fick hon nog av den varan medan hon gjorde "karriär".

Appendix: i bonusmaterialet till DVD-utgåvan, en extra skiva som innehåller bl.a. en heltimmesintervju med Hasse Ekman nere i Spanien, gjord av Jannike Åhlund och en hela tiden småätande och tuggande Gunnar Carlsson nämner faktiskt Ekman Birgit Tengroth: Stig Ahlgren och Birgit fick läsa manuset i förväg, tyckte det var bra men att titeln "Fröken Ensam" inte höll, det borde bytas. Vilket också skedde.

Appendix 2: tidskriften Filmkonst som ges ut av Göteborgs Film Festival gav 2004 ut manuskriptet till filmen (Filmkonst nr. 90). Här kan man följa dialogen och uppfatta detaljerna i de ofta vassa replikerna, liksom se hur ett manus kan förändras under resan till färdig film. Tidskriften har även gett ut ett par andra Hasse Ekmanrelaterade nummer: En liten bok om Hasse (nr. 16) av Leif Furhammar och Jannike Åhlund (en underbar liten bok) samt två romaner av Walter Ljungquist. Resande med okänt bagage/Nycklar till okänt rum (nr. 89), texter som Ekman baserade ett par filmmanus på. Alla dessa nummer går fortfarande att köpa, vad jag kan förstå.

Sommaren 1942b

Under sommaren detta år var skådespelerskan Tengroth i arbete mest hela tiden. I Filmjournalen hade publicerats ett kortare reportage kring en av hennes få lediga dagar med bilder av ysterhet och svampplockning.

Fotografen var uppenbarligen en man som såg om sitt hus, i Husmodern nr. 37, 1942 är ett fotografi ur reportaget omslagsbild - och nu i färg! Fröken är klädd i en mildjekort blus med krage och till det långbyxor, en inte helt ovanlig mundering om man granskar samtida bilder av Tengroth. Dock för det tankarna till en passus i Eva Blomgrens bok om bilden av 'filmstjärnan' i tidskriften Filmjournalen Vill ni se en stjärna? (Nordic Academic Press, 2006): "aktriser benämns lesbiska om de klär sig i långbyxor"!

Blomgren tycker sig finna att i memoarer av dåtidens stjärnor skrivna från 1980-talet och framåt diskuteras mer öppet bi- och homosexualitetens roll inom skådespelarkretsar och samvaron inom yrket. Internationella stjärnskott, som Mai Zetterling, har lättare att behandla frågorna än de som stannade kvar i den svenska fållan. Detta tolkar dock Blomgren som en överenskommelse, en tyst acceptans att detta talar man inte om. I Annalisa Ericsons Mina sju liv berättas hur författarinnan med make inviteras till en fest på Bellmansro 1944 där man med flödande champagne firar att homosexualitet avkriminaliserats: "Vid bordet satt bara glada och lyckliga män, kända och okända som äntligen kunde känna sig som friborna människor. En afton som jag sent glömmer."

Säkerligen en omtumlande kväll även för herr maken, löjtnant Uno von Segebaden, som straxt innan avfärd till Bellmansro presenterats för Annalisas kollega Katie Rolfsen i hennes loge - där hon tog emot utan en tråd på kroppen!

Angående den gränsöverskridande kärleken erinrar sig säkert den minnesgode att både Törst och Nattportier innehåller texter som behandlar ämnet. På ett rätt naturligt sätt.

[Foto: lennart-per olov]

Vem kan man lita på 2: Olle Thörnvall

Eller: "Mothugg 2", kanske rent av "Häng dom högt 2".

Jag har tidigare nämnt författaren (dessutom textförfattare till och stundtals musiker i popgruppen Trettioåriga kriget) Olle Thörnvall som 2006 gav ut en smått fantastisk essäsamling kallad På och utanför kartan på ellerströms förlag som tar upp ett antal så kallade glömda författarskap ur 1900-talets svenska litteraturhistoria. Thörnvall reser runt, upp-, under-, besöker platser och personer som har med författarna att göra. Försöker hitta vad som drev dessa andar, vad som fick dem att skriva, hur det blev som det blev och resultatet blir en charmerande och rolig, ja, en kunnig bok.

En annan av Thörnvalls titlar finns även lätt tillgänglig: Det svarta puzzlet (ellerströms, 2002) som är en längre essä om poeten Bruno K. Öijer och den mannens kraftfulla poesi. Finns som pocket. Boken inleds rätt frejdigt med småroliga historier om Thörnvalls väg in i Öijers skrivande och dråpligheter från poetens biografi. Efterhand ändras dock fokus till en mer trist analys av dikterna, bokutgåvorna och motivbildsundersökningar som rätt snart kan få en icke-litteraturvetare att förstrött bläddra i bokhögen efter en annan volym att läsa.

Nå, jag trodde att Thörnvalls närvaro i detta sammanhang var till ända i och med att Tengroth inte rymdes i den ovan nämnda essäsamlingen, men ser man på, nu är det plötsligt dags att åter bereda den mannen lite utrymme. Under julhelgen lyckades jag få fatt i ett exemplar av novellsamlingen Historien om Julia och andra noveller från 40-talet sammanställd av vår vän Olle Thörnvall och utgiven av En bok för alla 2000. Volymen är en antologi med ett antal noveller publicerade i Sverige under sagda decennium, 18 författare är representerade, några fortfarande kända, andra mer anonyma i vår tid och Thörnvalls goda intention är att lyfta upp dessa om inte i ljuset så åtminstone ut i halvskuggan.

Inledningsvis får vi veta vad en novell är:

"En novell är en kort prosaberättelse. Det ligger därför i dess natur att vara koncentrerad och lite noga med vad den tar med och vad den lämnar åt läsaren att ana. Ofta kretsar den kring en avgörande händelse i någons liv, men den kan också i förtätad form ge ett helt livsöde eller ett psykologiskt porträtt. Ibland vill den främst förmedla en stämning, ett känsloläge, en fundering över tillvaron och dess villkor. En del noveller har en tydlig poäng medan andra mera liknar en skiss, ett ackord som tonar ut i ovisshet."

Gott så. Thörnvall presenterar sedan i sin inledning tiden och författarna och kommer slutligen in på frågan som naturligtvis skaver ett modernt öga: varför är 17 av 18 författare män? Den enda kvinnan representerad är Eva Neander, ett odiskutabelt val, och så många andra kvinnliga novellister finns inte, enligt Thörnvall. Ett par namn nämns: Maj Britt Eriksson och Ingrid Arvidsson, men ingen av dessa platsar av skilda anledningar.

Därutöver skriver han: "Noveller innehåller däremot Birgit Tengroths debut Törst från 1948, men de är i gengäld inte bra, bara ytligt sensationsbetonade. Men författarinnan var ju skådespelerska och boken såg minst sex upplagor samma år."

Nu är det ju inte solklart om Thörnvall avser att Tengroth är en kass författare överhuvudtaget eller om det mer handlar om att texterna i Törst inte håller måttet strikt novelltekniskt, men den lite raljanta fortsättningen får mig att gissa på det förstnämnda. Att boken väckte sensation var och är ju uppenbart men Thörnvall antyder mer att Tengroth skrev i sensationssyfte, för att casha in och att de (minst) sex upplagorna enbart var slipprigt läsande utan någon som helst litterär bärkraft.

Var och en tycker vad den vill men nog anser jag att detta är ett lika slarvigt och dumdrygt yttrande som Crister Enanders tidigare släng att Birgit drev Ahlgren ut i solkig kommersialism genom sina snobberier och höga bekvämlighetskrav. En nonchalant gest med högerarmen som sätter det upphällda dunkvinet i vänstra handens dricksglas i rörelse motsols. Nog hade man kunnat vänta sig lite mer finess och varsamhet.

Om jag hängt med i alla vändor så kvarstår väl vår nuvarande fjuttregerings beslut att dra in statsanslag som går till En bok för alla och som i stort sätt sänker förlaget. Så kan det gå. Julefriden sänker sig åter. Endast tomten är vaken.

[Fotot ovan på Thörnvall är snott från Trettioåriga krigets mypsacessida.]

Birgit minns: Signe Hasso

Sveriges television körde för en dryg vecka sedan på bästa eftermiddagstid filmen Karriär från 1938 i regi av Schamyl Bauman, en alldeles strålande berättelse om ett fritt teatersällskaps vedermödor och lyckans lynnighet. Förutom den alltid imponerande Sture Lagerwall i den manliga huvudrollen var filmens stora stjärna den 23 år gamla Signe Hasso, en, måste man säga, helt underbar varelse.

Fru Hasso, född Larsson, var en månad yngre än Tengroth. Född i Stockholm möttes deras stigar tidigt i samband med uppsättningen av pjäsen Flickor i uniform på Blancheteatern 1934. En föreställning som blev Hassos stora genombrott och i en artikel i Vecko-Journalen, nr 13, 1952 skriver Birgit ett porträtt av sin före detta kollega och minns där repetitionsarbetet inför pjäsen och succén som följde. Signes succé vill säga, Tengroth påpekar ödmjukt att hon själv hade en mycket enkel och okomplicerad roll. Istället ramlar Hasso in på scenen i samband med en tidig kollationering, nittonårig, redan gift och mor, utan direkt erfarenhet förutom ett par reklamfilmer och från första stund tar hon scen, regissör och uppsättning i besittning.

"Jag vill bli så stor att jag kan tala alla världens tungomål och bli förstådd av hela världen!" utbrister Hasso under repetitionernas gång och Birgit knycker på nacken åt en sådan förmätenhet och kan först senare identifiera yttrandet som taget ur Apostlagärningarnas andra kapitel och den heliga Andes utgjutning. Och visst, påpekar Tengroth, utgjöts Anden över den teaterscenen!

Birgit kan dock inte hålla inne med ytterligare funderingar: efter succén greps Hasso av "panisk rädsla" att förlora hettan i sitt spel, alltså kastade hon sig ut i vimlet, ut bland människorna, superade och gick på nattklubb: "Hon kom in i den där livsföringen som inte stoppar, inte stoppar...den ständiga upprivenhetens perpetuum mobile. Tanklösa människor avundas skådespelare deras sorglösa liv, beundran, publicitet, nattliga fester. De är nog sällan lyckliga", fortsätter hon och hon borde väl veta. Yrkets förbannelse är att, och sedan citerar hon Edith Södergran: "se till att varje dag hämta friska blommor från helvetet."

Sedan sticker Hasso till Hollywood, vilket aldrig erbjöds Tengroth, och hon berättar att där minsann platsade inte en skådespelerska som Hasso, hon var dömd på förhand. "Stora aktriser gör sig endast undantagsvis på vita duken". Istället fick hon slita hund i b-filmer, stå i kö och vänta men gav aldrig upp, "från sina hårda uppväxtår förde hon med sig ovärderligt kapital, utvunnen ur besvikelser." Nu, säger sig Birgit dock ha sett Hassos namn i meterhög neon i New York, hon hade slitit sig upp igen och författaren säger sig glädjas därvid, men fan tro't! Texten igenom finns allt en litet njugg ton, ett törne, en knapp förnimbar men skavande irritation.

Reportaget avrundas dock lite galant med en bild som förenar avundsjuka och erkännande: från en gemensam promenad längs Strandvägen, Hasso i ny-, men felsydd, promenaddräkt, med en barnvagn som var både ful och till låns och en baby på tok för stor och tung. Stjärnan går där med långa kliv, svettig och utmärglad, men runt henne, ser Tengroth, skiner likt en gloria tron på teatern, på framtiden och familjen.

[På bilden, ur Vecko-Journalen, flankeras den självlysande Hasso av sina medspelerskor på Blanche: t.v. den för mig hittills okända Solveig Hedengran och till höger - som alltid på andra sidan skarven - vår hjältinna.]

Birgit testar gränserna!

Jag har tidigare tagit upp filmen Atlantäventyret från mitten av 1930-talet, en av Tengroths tidiga huvudroller och noterat en lite förvånande homoerotisk vinkling i en för övrigt rätt banal historia. Per Olov Qvist tar upp samma sak i sin bok Folkhemmets bilder: modernisering, motstånd och mentalitet i den svenska 30-talsfilmen (Arkiv förlag, 1995) som ett exempel på den sociala och kulturella brytningstid som författaren menar att detta decennium innebar. I en absolut modern miljö, en atlantångare inredd i senaste eleganta funkisstil, klär den unga damen ut sig till skeppspojke och eggar den till synes maskulint virile styrmannen till den erotiska gräns att något måste bara hända för att bryta en händelseutveckling som är på väg att leda rakt in i, om inte fördärvet, så det pinsamma.

Även andra Tengrothfilmer tas upp som illustrationer av tidens anda där man pressar gränserna för tidigare (borgerliga) konventioner: Gläd dig i din ungdom (1939) med sängscener där visserligen nattsärkarna var på, men som ända var så avancerade att censurens saxar klippte friskt för att hålla det hela hjälpligt inom anständighetens ramar - så långt det nu gick. I de båda Edvin Adolphson-regisserade Vad veta väl männen (1933) och Flickornas Alfred (1935) samt Gustaf Molanders Familjens hemlighet (1936) behandlas delvis frågan om utomäktenskapliga barn, medan Molanders Ungkarlspappan (1935) tar upp barnlöshet och adoption för att säkerställa släktens och egendomens fortbestånd. Kanske inte himlastormande frågeställningar nu nästan åttio år senare men uppenbarligen något som gav höjda ögonbryn på den tiden.

Detta senare är som synes enbart läsfrukter, det finns säkerligen anledning att återkomma när jag fått tillfälle att själv se filmerna. Hallå SVT!

Qvist är filmskribent och har förutom denna genomgång av den svenska filmen på trettiotalet och den spegel av samtiden den kan sägas vara även skrivit en guide över svensk och finsk film för det amerikanska förlaget Greenwood Press, varit utgivare av tidskriften Filmhäftet, gett ut ett relativt nyutkommet skådespelarlexikon Svenska skådespelare i film och TV 1897-2000, band 1 och 2 (Svenska filminstitutet, 2002) "cirka 1600 sidor med en vikt på 5,2 kilo" och skriver för närvarande i Uppsala Nya Tidning.

Omläsning 3: "Julibarn"

1950 ger Tengroth ut sin tredje bok, romanen Julibarn. Och frågan är om inte detta är hennes största stund, endast minnesboken långt senare når samma höjder.

Romanen är uppdelad i två delar plus en tredje som närmast fungerar som ett appendix, ett efterord. Inledningsvis skildras barndomens Stockholm, i kvarteren kring Östermalmstorg och hemmet på Majorsgatan. Här passerar familjen och släktingar revy, här beskrivs motsättningen mellan dröm och verklighet, faderns molnvandringar och moderns nattvak för att arbeta ihop det dagliga brödet. Både mamma och pappa kommer ur välsituerade borgerliga familjer men hemma hos Billmans (d.v.s. Tengroths) finns inte många korvören. Sommarloven i skärgården i hyrda hus upphör, istället försäljs det ärvda möblemanget och barnen kläs upp i övertagna och omsydda kläder

"Jag visste inte vad som menades med konst. Men jag hade börjat tro på konsten. Som malen dras till ljuset drogs jag till denna andra verklighet."

Efter detta kommer en berättelse om skolåren på Operans balettskola. Här lever själva operahuset sitt eget liv och i dess inre syns udda personligheter, bakom stängda dörrar hörs främmande tungomål, här ställs krav och närs förväntningar. Flickorna springer i korridorerna och ser Jakobs kyrkas urtavla från sminkbordet. I den stimmande flickskocken skymtar Annalisa Ericson, "Gurli": "det lilla söta ansiktet ligger inkrympt i en pastejdeg av spackling och hon har varit uppkallad till operachefen och fått en skrapa." Precis samma historia berättas i någon av Ericsons memoarböcker. Här intrigeras och jobbas för fördelar, somliga kastas ut, andra når någon form av framgång, här finns målmedvetenheten att hela tiden positionera sig till omvärlden.

"Vi var fattiga. Vi var alla en smula på kant med tillvaron. Vi var på flykt från något. Vi bar allesammans på en längtan. Det var i denna längtans tecken som vi dansade."

Och ända från de tidiga barnåren, som en del av en stor syskonskara, beskriver Tengroth sin längtan att bli "något", att nå framgång, kosta vad det kosta vill; hon kanske saknar gemenskapen, vännerna, men hon är beredd att betala priset. Del II avslutas med barndomens sista dag, konfirmationen borta på Kungsholmen i vad som förmodligen är S:t Görans kyrka med ett par gamla mostrar som enda sällskap. Hemma i våningen väntar mamma, alla andra är frånvarande. Ensam i tillvaron, ensam i familjen. Hon gör en teatergest, trycker baskern på sned och går ut i "livet".

Del III tar vid tjugo år senare. Huvudpersonen firar sin 35-årsdag ensam på ett sjavigt matställe, "Här satt jag i alla fall inte i vägen. Här skräpade jag inte ner". Det vilar ett mörker över de år som gått. En kort promenad längs sommartysta gator bort till Kungsträdgården, en trevande konversation på en parkbänk med en främmande man som följt efter henne, lika vilsen som hon, en flykting som kommit någon annanstans ifrån. Hon samlar sig, reser sig och bryter upp igen.

I den här boken finns kanske också nyckeln mot det bråddjup jag kan känna öppna sig några steg framför mig, den känsla av fritt fall som emellanåt griper mig när jag möter Tengroths blick genom hennes texter: "hemlös, barnlös, skamlös, skoningslös."

Julibarn måste ha skrivits under perioden med Krag, och hon är vid denna tid högproduktiv, på tre år har hon gett ut tre böcker. Och redan i bokens förstaupplaga påannonseras nästa bok, eller "del" som det kallas, Jungfruburen.

Sommaren 1942

I ett kort fotoreportage i Filmjournalen nr 33, 1942 klär sig Birgit Tengroth i gympadojor, spänner på byxklämmorna, packar cykeln och "sticker ut till landet och fåglarna". Är man stadsflicka vill man dock gärna ha stenstaden inom synhåll! Det är i alla fall en av hennes få fridagar denna sommar, efter att sedan våren medverkat i fyra långfilmer.

Tidningen sammanfattar: "Den raraste och naturligaste och bussigaste av våra filmflickor - en tös med både hjärta och huvud på rätta ställena."

Jojo, inte undra på att det blev tvunget att bryta sig ur den rollen ett halv decennium senare med författarskapet! Snygga byxor i alla fall.

[Fotograf okänd]

"Den första kyssen?"

"Uh, jag ryser än. Men måste efteråt skratta. Det var i Hans livs match. Scenen skulle tagas på en byggnadsställning och solen sken vackert. Jag nekade att kyssa Björn Berglund. Man försökte tvinga mig, men det gick inte alls, ty jag bara grät. Och då togs scenen på annat sätt."

I Filmjournalen nr. 46, 1939 intervjuas lilla fröken Tengroth i Sandrewateljéerna på Lästmakargatan i Stockholm. Det unga stjärnan är sedan en tid "freelancer", hon har inte förnyat sitt kontrakt med Svensk filmindustri och är nu sin egen. Efter lite rundsnack och stämningsbeskrivande är intervjun uppbyggd som frågor enligt modellen "Min första...". Upplägget kan tyckas lite enkelt men resultatet blir en artikel som ger en bild av dåtidens kultur-Stockholm och den miljö Tengroth steg upp i:

Hon såg sin första film, Baby Peggy, på Bostock [Drottninggatan 71 A] och sedan en på biografen Linné [Humlegårdsgatan 8].
Hon var första gången på Operan och såg en uppsättning av Bäckahästen.
På Oscarsteaterns skolföreställningar, dit hon gick regelbundet, fick hon tillfälle att uppleva Gösta Ekman [d.ä.] i Lycko-Pers resa.
Henns första bal var på Östermalms läroverk.
Hennes första roman hette Jag släpper dig ej av Courths-Mahler. Que? Någon?
Hennes scendebut skedde på skolan, Normalskolan för flickor där hon deklamerade Per Svinaherde.
Hon uppträdde i radio första gången i Barnens brevlåda där hon läste upp Lille-Pers vandring (många Per i en liten flickas liv!). Honoraret var fem kronor som hon använde till inköp av...galoscher!
Hennes första ensamma resa var en ångbåtsfärd mellan Stockholm och Gräddö. Och den första utlandsresan var ett stipendium från Operan som resulterade i en resa med en väninna till Rostock. Det var på plats i Tyskland som Per-Axel Branners telegram nådde henne med ett erbjudande om en första större filmroll!
Teaterdebuten var som Lille Petter i Lille Petters resa till månen och den första huvudrollen var senare på Vasateatern i pjäsen I sådana tider.
Operadebuten var i baletten Eldfågeln med Elly Holmberg. Birgit "stod i sista ledet, klädd i blått och silver, men syntes ej."
Sångdebuten? Jo, förståss på Operan! Som sjungande statist i Orfeus i underjorden.

Ingen direkt påver miljö för en ung flicka. Så sköt ju också karriären fart med buller och bång och nå'nstans i den här fasen sitter hon i framsätet på Hasse Ekmans bil...

Mannen som aldrig blev kysst:
skådespelaren Björn Berglund (1904-1968) dansar med Birgit i filmen med kysscenen från 1932. Den musikintresserade kan titta lite närmare på kvinnan med den skarpa profilen som dansar med Sigge Fürst till höger om vår hjältinna: känns hon bekant?

Det är operasångerskan Anna-Lisa Berg. Ett år senare, 1933, skulle hon väljas till Stockholms Lucia och dryga året därefter, 1935, ingå äktenskap med en ung rising star vid Stockholmsoperan: Jussi Björling. Den blivande fru Björling medverkade under åren 1931-32 i fem filmer i mindre, namnlösa, roller. Född 1910 avled hon så sent som förra året, 96 år gammal.